|
Husockupationernas 60-tal hade med sig
en alldeles speciell estetik, även om just det ordet knappast
användes av dem som var in-blandade då. I de erövrade
rummen ställdes fram vad som hittades i containrar, källare
eller övergivna vindskontor. Med några burkar färg
dekorerades väggar i grönt och orange, affischer dolde
sprickor i väggarna och fiffiga återanvändningar
av gammalt skräp såg dagens ljus.
Om detta svunna 60-tal blir jag ordentligt
påmind vid ett besök i Lunds nya Kulturmejeri. Det
är en anläggning, som har hela den visuella aggresivitet
som spontant hörde samman med 60-talets protest.
Denna association gör mig aningen
fundersam. Dels frågar jag mig om jag missat något
väsentligt under de gångna 20 åren. Kanske
är det bara jag som tycker att detta 80-talshus är
förvillade likt 60-talets? Eller är dagens "protestestetik"
verkligen likadan som för 20 år sedan? I så
fall får jag bekräftat några av mina mer omhuldade
fördomar… Dels ligger det något märkligt
i att det anarkistiska uttrycket har kommunens Fastighetskontor
som byggherre och det multinationella Skanska som entreprenör!
Som kritik är måhända
detta en lättköpt poäng. Processen bakom huset
har varit lång och mödosam och haft den upproriska
kampens alla kännetecken. Det var först i ett sent
skede som etablissemanget godkände projektet och gav det
legitimitet. Men funderingarna är ändå relevanta
eftersom detta är ett hus som märks, och som pockar
på reaktioner, ungefär som en utmanande ungdomsklädsel.
Och visst fascinerar resultatet! Den
valda arbetsmetoden har varit att använda det befintliga
så långt det var möjligt, och att komplettera
där det var nödvändigt.
"Det stora greppet" har inte varit arkitekternas
ambition. Uppfinningsrikedomen har i stället varit stor
när det gällt att återbruka byggnadens usprungliga
struktur. De "postmoderna" hålen vid entrén
visar sig vara hål av gamla mjölktankar! På
samma smidiga sätt inordnar sig stålgolv (!), kakelplattor,
tegelväggar osv i den myllrande interiören. De olika
nivåer som fanns utnyttjas för att åstadkomma
spännande rumssamband, som t ex det mellan caféet
och den stora salen. Här i anläggningens huvudrum
märks också arkitektens större inflytande; det
har blivit ett dovt spännande rum med en terrasserad åskådardel
där färgstarka räckesdetaljer lyser i mörkret.
Exteriören har behandlats på motsvarande frejdiga
sätt, men här är problemen större. Volymerna
jäser upp och sjunker in som det påkallas av behovet.
Bandtäckning med plåt tar hand om anslutningar till
olika takfall och till tegelmurarna. På sina ställen
är resultatet fräckt, och återkallar industribyggnadens
råa karaktär. Man förstår att tillfälligheterna
också kombinerats med en gestaltande avsikt. Det gäller
t ex utrymningsbryggorna som bildar en arkad utefter norra fasaden,
längs vilken man når den lite gömda entrén.
På andra sidor är emellertid tillfälligheterna
övervägande; tilläggen är just inget annat
än tillägg, även om en del vackra detaljer lyser
upp.
Som helhet är Kulturmejeriet ett imponerande arkitektarbete
i den "alternativa" sektorn. Med all respekt för
detta har jag en känslaav att ett tydligare val av gestaltningsidé
kunde berika arkitekturen. Det finns t ex spännande (omedvetna?)
ansatser i Frank Gehrysk anda som kunde varit intressant att
se utvecklat längre.
|
